Förra veckan när jag för andra eller tredje gången satt och stoppade mina håliga vantar så kom jag att tänka på dessa rosiga vantar som jag köpte i Visby och började sticka för 1,5 år sedan. Jag letade efter de bortglömda (lost) och hittade dem i en garnkorg (found). De var nästan färdigstickade, det var bara tummarna kvar. Galet... varför orkade jag inte sticka färdigt dem då?
Mönstret var a l l d e l e s för stort, därför fick jag minska det. I och med att det är mönsterstickning så var jag tvungen att ta bort en hel rapport, i detta fallet alltså en ros. De är lite tajta där handen är som bredast, men inte så att det stör.
Så här trassligt ser det ut på avigsidan när jag stickar mönsterstickning.
Och precis när man tror att man är färdig med vantarna så återstår det att fästa trådarna. Trist, men så värt det när man är klar!
Svensk hantverks-tradition är så underbart vackert :) Jag är imponerad av både vantarna, och av broderierna som jag sett tidigare i din blogg.
SvaraRaderaJag har sagt det förut, och det tål att sägas igen: Du är duktig!
Ha en underbar kväll!
MiA
Tack så mycket. Jag tycker verkligen att det är underbart roligt att handarbeta och det värmer när andra tycker om det jag gör. Tack tack!
SvaraRaderaTack för kommentaren hos mig. Vad duktig du är på att sticka!
SvaraRaderaoh, varmt och fint i höst! kram min lilla pysselgumma
SvaraRaderamycket intiresno, tack
SvaraRadera