Lurviga pulsvärmare





Garn: Iris Alpakka
Stickor: 3,5 mm

Lurviga pulsvärmare på beställning från en tjej här på forskningsstationen. De ska värma ömma handleder, hoppas att det hjälper.

Nu ska du få läsa om mig.
Ulrika skrev häromdan om en sak som jag ofta tänker på. Nämligen att på bloggen väljer man själv vilken sida av sig själv man vill visa upp. Väldigt praktiskt. Eller? Jag tycker själv det är svårt att dra en gräns för vad jag visar och inte visar. Ulrika hänvisade till Sophies blogg och Sophie skrev i ett inlägg om avundsjuka. Jag känner verkligen igen mig i det hon skriver. Varför känns det som att alla andra är duktigare än jag själv?

Men nu ska jag vara krass och realist och ärlig mot mig själv. För hur lätt är det inte att fantisera ihop en fantastisk bild av en person när du sett en liten del av henne. När jag fantiserat ihop ett helt gäng fantastiska personer fulla av skaparkraft, med fina hem och liv så sätter jag ihop dem till en enda, som en enhet, och så jämför jag mig med den. Hur bra är det för min självkänsla? Inte så värst bra. Men jag är medveten om det.

Jag har en vana av att ge bort pysslade presenter, bjuda på middag, fika med mera. Varför? Jo det är väldigt mysigt. Jag gör det för att jag tycker om att pyssla, laga mat och baka, men också för att sola mig i glansen av berömmet och tacket jag får. Jag frågar mig själv om det är en bra eller dålig egenskap. Folk borde väl tycka om mig för den jag är, inte för att jag ger dem saker? Jag slår knut på mig själv.

8 kommentarer :

  1. Jag vet! Jag känner igen mig! I två år har jag haft julmarknad hemma hos mig. För att det är kul. För att det är mysigt. För att många vänner kommer och tycker att det är superfint och hur mysigt som helst. För två år sedan gick den första fikarasten åt till att prata om hur fantastiskt det varit hemma hos mig den helgen. Då kände jag liksom att "vaddå, för vem gör jag det här EGENTLIGEN?

    Jag ska ha julmarknad i år igen... Fast bara en dag.

    SvaraRadera
  2. Det du gör är ju en del av dej liksom. Man får väl hoppas att de som får presenterna uppskattar den tid och det hantverk som du har lagt ner i dem. Jag blir glad när jag märker att folk använder det jag gjort - att det kommer till nytta. Och jag blir glad när någon säger att en present betyder extra mycket när man vet vem som gjort den - inte att det är en massproducerad pryl...

    Du är jätteduktig!

    SvaraRadera
  3. Oj vad jag känner igen mig. Jag har tänkt en massa på det där om vem man visar sig vara i bloggen. Och att alla är så duktiga, har fina saker och ett perfekt hem, superöverskott som mammor dessutom. Självkänslan kan krympa för mindre. Men samtidigt är det väl så att vi alla visar det som är kul, inspirerande och positivt även om alla dagar inte är det. För i verkliga livet verkar ju alla ha sitt att kämpa med.

    SvaraRadera
  4. Intressanta tankar du skriver om.
    Jag tror att alla vill, och behöver, bli bekräftade. Så då ser man till att bli det, på olika sätt.
    Just vad man visar på bloggen är svårt. Jag vill eg. inte visa något privat, vill eg bara vara helt anonym o så bara "slinker" det privata dit...Vill eg knappt blogga alls för att jag inte vill vara offentlig, men vill man vara med i bloggosfären så måste man ju bjuda till lite själv också...
    Avundsjukan tror jag går över med åldern - efter 40 inser man att man duger som man är...
    Oj, det blev långt, förlåt. (Och tack för rar hälsning på min blogg - när jag var ALLDELES för privat...)

    SvaraRadera
  5. 4 kommentarerStäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulär
    Ulrika sa...
    Jag vet! Jag känner igen mig! I två år har jag haft julmarknad hemma hos mig. För att det är kul. För att det är mysigt. För att många vänner kommer och tycker att det är superfint och hur mysigt som helst. För två år sedan gick den första fikarasten åt till att prata om hur fantastiskt det varit hemma hos mig den helgen. Då kände jag liksom att "vaddå, för vem gör jag det här EGENTLIGEN?

    Jag ska ha julmarknad i år igen... Fast bara en dag.

    den 18 oktober 2009 17:32


    MiA sa...
    Det du gör är ju en del av dej liksom. Man får väl hoppas att de som får presenterna uppskattar den tid och det hantverk som du har lagt ner i dem. Jag blir glad när jag märker att folk använder det jag gjort - att det kommer till nytta. Och jag blir glad när någon säger att en present betyder extra mycket när man vet vem som gjort den - inte att det är en massproducerad pryl...

    Du är jätteduktig!

    den 19 oktober 2009 12:30


    Anna sa...
    Oj vad jag känner igen mig. Jag har tänkt en massa på det där om vem man visar sig vara i bloggen. Och att alla är så duktiga, har fina saker och ett perfekt hem, superöverskott som mammor dessutom. Självkänslan kan krympa för mindre. Men samtidigt är det väl så att vi alla visar det som är kul, inspirerande och positivt även om alla dagar inte är det. För i verkliga livet verkar ju alla ha sitt att kämpa med.

    den 19 oktober 2009 19:14


    teresa sa...
    Intressanta tankar du skriver om.
    Jag tror att alla vill, och behöver, bli bekräftade. Så då ser man till att bli det, på olika sätt.
    Just vad man visar på bloggen är svårt. Jag vill eg. inte visa något privat, vill eg bara vara helt anonym o så bara "slinker" det privata dit...Vill eg knappt blogga alls för att jag inte vill vara offentlig, men vill man vara med i bloggosfären så måste man ju bjuda till lite själv också...
    Avundsjukan tror jag går över med åldern - efter 40 inser man att man duger som man är...
    Oj, det blev långt, förlåt. (Och tack för rar hälsning på min blogg - när jag var ALLDELES för privat...)

    den 19 oktober 2009 19:25


    metamorphosis sa...
    Oh, additions-fällan, där när man jämför sig själv mot kollektivets samlade goda egenskaper och gärningar, är farlig, och alltför lätt att kliva ned i!
    (Dock är det inget som är förbehållet bloggvärlden)
    Det posiitiva är att om man tar fram de här tankarna i solen och stöter och blöter dem med andra så brukar de spricka, precis som trollen. Min erfarenhet är nämligen att de där tankarna brukar vara ömsesidiga...

    Kan tycka att detta med att välja vilken sida man vill visa upp är en fullständigt naturlig del i att skriva en blogg, för vad skulle göra att man i en blogg plötsligt ska visa allt, hela "sitt sanna jag", när man aldrig gör det annars?
    För jag tror mycket att det är så, att sittuationen gör dig till den du är, och när du byter sittuation är du inte längre just som du var i stunden innan.
    Det är liksom inte meningen att alltid ta med alla delar av dig själv. Det finns varken utrymme eller anledning att göra det, om du förstår hur jag menar?

    Men även om det man väljer att visa upp kanske bara är en del av allt så blir det inte mindre sant för det, eller?

    (känner att jag skulle kunna diskutera detta länge, men jag tror jag begränsar mig lite...)

    SvaraRadera
  6. Oh, additions-fällan, där när man jämför sig själv mot kollektivets samlade goda egenskaper och gärningar, är farlig, och alltför lätt att kliva ned i!
    (Dock är det inget som är förbehållet bloggvärlden)
    Det posiitiva är att om man tar fram de här tankarna i solen och stöter och blöter dem med andra så brukar de spricka, precis som trollen. Min erfarenhet är nämligen att de där tankarna brukar vara ömsesidiga...

    Kan tycka att detta med att välja vilken sida man vill visa upp är en fullständigt naturlig del i att skriva en blogg, för vad skulle göra att man i en blogg plötsligt ska visa allt, hela "sitt sanna jag", när man aldrig gör det annars?
    För jag tror mycket att det är så, att sittuationen gör dig till den du är, och när du byter sittuation är du inte längre just som du var i stunden innan.
    Det är liksom inte meningen att alltid ta med alla delar av dig själv. Det finns varken utrymme eller anledning att göra det, om du förstår hur jag menar?

    Men även om det man väljer att visa upp kanske bara är en del av allt så blir det inte mindre sant för det, eller?

    (känner att jag skulle kunna diskutera detta länge, men jag tror jag begränsar mig lite...)

    (min dator ville inte samarbeta nyss, därav förra inlägget - rensa gärna bort det!)

    SvaraRadera
  7. Bra och ärligt skrivet av dig!

    Jag har alltid varit den "duktiga" typen. och jag kämpar emot den känslan. Men är en arbetsmyra och driver mig själv ganska hårt. Känner att dagar då jag får lite gjort på något sätt är mindre värda. Men det kämpar jag också emot. Förra helgen låg jag och läste i morgonrock en halv dag. Klädde på mig först halv två. En prestation av mig att ta en "latdag".
    Men känner ändå att ju äldre jag blir ju bättre självkänsla har jag. Och jag tänker sällan att alla andra är duktigare än jag. Tänker att alla är bra på något och jag vet vad jag är bra på.

    SvaraRadera
  8. Gillar din nya bloggdesign också!

    SvaraRadera

Tack för din fina kommentar!