:: en rejäl pall ::

 När jag fick möjlighet att få virke från parkförvaltningen visste jag direkt att jag ville göra en pall. Jag är så nöjd att jag faktiskt slutförde min pall. Många slöjdprojekt kan jag drömma om i flera år innan de blir av men nu skred jag liksom till verket ganska så bestämt. Nog för att det tog ungefär två månader från första knivtaget till slutförandet; så snabbt har det inte gått, men jag hade liksom en målbild av att pallen skulle stå ute på gården bland odlingarna och att jag skulle sitta där och dricka kaffe. Att ha en målbild hjälper mig att slutföra grejer!

Min täljhäst fick komma ut i solen. Den blev glad av att bli använd och gnäggade förnöjt. Sittbrädan hade jag ursprungligen tänkt att använda bandkniv för att få jämn men brädan var mycket bredare än bandkniven så det gick inte. Istället så hyvlade jag med en vanlig puthyvel. Hyvla har jag knappt gjort sen slöjden på högstadiet. Oj så roligt det är att se hyvelspånen yra och successivt se brädan bli slätare och slätare. 

 

En klokskap som jag insett (i efterhand) är att hålen för benen borde  suttit längre in mot mitten på brädan så att den inte ska spricka. Det hade också varit mycket lättare att tälja runda tappar och borra runda hål istället för att forma hålen efter benen. Nu fick jag i alla fall möjlighet att använda stämjärnen och skölpen som jag fått i disputationspresent av mina föräldrar. Alla sätt är bra utom de dåliga, som man brukar säga.

Japansåg är bra grejer det!

När jag kilade fast benen uppstod några sprickor här och där och jag fick hjärtat i halsgropen när jag för en sekund trodde att allt skulle braka samman men den höll och nu tror jag att den kommer fortsätta att hålla. Nu njuter jag av att jag klarat av att snickra en pall helt på egen hand och av allt som jag lärt mig på vägen. En riktigt rejäl och fin pall!