:: det medeltida lejonet och dess guld ::

 

Arbetet med min ruta i rekonstruktionen av Dalhemstäcket (länk till Historiska museets samlingar) - det medeltida intarsiabroderiet -  fortsätter så sakteliga. När intarsian var färdigsydd så våtspände jag rutan eftersom sömmarna hade dragit ihop tyget och det var ojämnt och bubbligt. Tack vare ullens fantastiska egenskaper blev klädet helt slätt. När grundarbetet väl var färdigt blev det äntligen dags för det roliga, nämligen att dekorera med guld! Att sy fast guldskinnsremsorna (gyllenläder) är riktigt roligt och beroendeframkallande. Utan guldet upplevde jag ytan som platt och ganska tråkig. Nu växer lejonet till liv på riktigt med de dekorativa guldskinnsremsorna. Som ni ser på bilden sys guldet fast med läggsöm.

Det har redan gått åt 8 m remsor och som ni ser på de två bilderna ovanför kvarstår en hel del dekorationer på lejonkroppen så väl som hela lejonets kontur. Remsorna är ungfär 1,8mm breda och kräver varsam hantering för att guldet inte ska skavas av eller skinnet ska veckas. Rutan är hela 55x55cm stor så ni kan nog ana hur maffigt det kommer bli när hela täcket är klart.

Franska liljor pryder hörnen.

:: rekonstruktion av medeltida intarsiabroderier ::

Tidigare i höst blev jag helt plötsligt inbjuden till att delta i arbetet med att återskapa kopior av två medeltida täcken; Skepptunatäcket och Dalhemstäcket. Originalen finns på Historiska museet i Stockholm och som ni ser är det ju precis den typen av djur som jag älskar att brodera. Man ser direkt att det är föregångarna till hjortar, enhörningar och lejon i de skånska yllebroderierna från 1600-1800-talen.

Broderierna är gjorda med en teknik som kallas intarsiabroderi. Tekniken går ut på att man klipper ut ett mönster, t.ex. ett lejon i ett rött respektive blått tyg och sedan byter plats på lejonen. Genom små små kaststygn sys intarsian ihop och sedan täcks skarven med en smal remsa av gyllenläder som sys fast med läggsöm.  

Dalhemstäcket. Källa och foto: Historiska museet

Ni får ursäkta den kassa bildkvaliteten men ljuset inne i textilkammaren är naturligtvis svagt för att skydda textilierna.

Ovan och under ser ni två lejon i Dalhemstäcket som hör ihop. Den övre har grön botten och blått lejon medan den undre är tvärtom eftersom man bytt plats på lejonen.

Rekonstruktion av Skoklosterdynan

Amica och Maria har sytt en rekonstruktion av Skoklosterdynan som också den finns på Historiska museet, du kan klicka dig vidare och läsa om den på deras blogg. De är båda superduktiga med gedigna textilutbildningar och kan typ allt om textilier i allmänhet och medeltiden i synnerhet. Man ser tydligt hur originalet består av skarvade bitar kläde. Tyg var en produkt som man inte slösade med i första taget!

Mönster på lejon i Dalhemstäcket

Mönster på lejon i Dalhemstäcket

Här är lejonet som jag valde. Först ritade jag upp mönstret, klippte ut lejonet och tejpade baksidan så att bitarna ska hålla sig på plats när jag nu ska börja sy. Det vänstra lejonet på nedersta bilden ska någon annan i gruppen sy.

baksidan med tejp

Tygerna som är växtfärgade med krapp, indigo, valnöt (och något mer som jag inte minns), är både kypert- och tuskaftvävda eftersom tygerna i originalen är just av olika kvaliteter.

Vi är drygt 20 personer som arbetar (obetalt) med täckena och det är Maria och Amica driver det hela. Jag känner mig lite som en outsider i gänget eftersom de flesta är inbitna medeltidsproffs, men det är ett jättetrevligt gäng och jag får lära mig mycket nytt. Det är ett spännande detektivarbete att försöka förstå hur de är broderade och det blir mycket diskussioner när vi upptäcker nya detaljer i broderierna. Nyfiken på att se oss arbeta? Kom då till Historisk sömnad inför publik som sker några gånger under hösten på Historiska museet.

:: dynor av gamla bolstervar ::

I somras när jag var hos mina föräldrar på Österlen passade jag på att köpa flera stycken gamla bolstervar eftersom de jag har sen tidigare börjar ta slut. Antikbodar på Österlen och den stora loppisen i Suckarnas gång i Simrishamn är mina bästa och enda ställen som jag hittat bolstervar på. Bolstervaren var fortfarande fyllda med fjäder som säkert var över hundra år gammalt. Som innertäcke i ett av bolstervaren fanns det ytterligare ett täcke gömt. Vilket kalas och överraskning eftersom det täcket hade den finaste randningen av alla!

För några veckor sedan fick jag ett ryck att sy dynor och det blev tre stycken; en till min syster, en till mamma och en till mig själv. Innerkuddarna av fjäder (från ikea) är ganska smala och avlånga vilket jag gillar eftersom de passar bra i svanken.

Det var ett åbäke att få dem någorlunda rena och fortfarande sticker det fram fjädrar genom tyget. Man penslade ofta insidan med en mjölvattenblandning för att få dem duntäta. Jag damsög, borstade och tvättade och slutligen duttade med en fuktig handduk på rätsidan för att få bort allt löst bös. 

Gamla ullprodukter som bolstervar är ofta behandlade med starkt luktande ämnet naftalen i malmedel. Min erfarenhet är att det inte luktar när tyget är torrt men att det stinker när ullen är blöt, dvs när man tvättat den. Förra året slängde jag ett bolstervar just för att det luktade så mycket malmedel och jag hade inte hittat något sätt som man kunde få bort malmedlet på.

Ett av täckena som jag köpte i somras var malmedelbehandlat upptäckte jag vid tvätt så återigen satte jag mig ner och googlade för att hitta en lösning på problemet. Och om man ska lita på googlekunskap så kan man bli av med malmedel genom att vädra textilierna eftersom naftalenet i malmedlet då förångas. Om medlet verkligen försvinner eller om det bara är lukten som försvinner har jag inte hittat någon information om. Jag önskar att det fanns info om det hela på en trovärdig hemsida hos någon myndighet som Kemikalieinspektionen istället för att man ska läsa om det på diverse forum där snillen spekulerar.

:: nya mönster till yllebroderikurser ::

Jag var tvungen att gå tillbaka i mitt eget bloggarkiv för att komma ihåg när jag höll mina första kurser i broderi. Det var hösten 2011, oj tänk att det är så länge sen. Sedan dess har jag gett någon eller några yllerbroderikurser per år och på kurserna har deltagarna broderat mönster som jag ärvt av Eva Berg. I sommar har jag, för första gången,  fått äran att hålla en hel veckas kurs på nya Hemslöjdens hus i Landskrona så jag kände att det var dags att ta fram nya egna mönster.

 

Jag gjorde en grundlig genomgång av Kulturens digitala arkiv och valde ut hela motiv eller delar av motiv som jag sedan satte samman till lagom stora provbitar. Det är mer jobb än vad man skulle kunna tro! Förutom att välja motiv ska de ritas upp både som mönster och för stygnguide. Tanken är att motiven både ska vara representativa, innehålla de klassiska stygntyperna, ha olika svårighetsgrader och sist men inte minst vara roliga att brodera. 

Målet har varit att färgerna ska ligga nära originalen men det var inte alltid helt lätt eftersom jag fått titta på en suddig uppförstorat foto av en solblekt gammal dyna. Några motiv har jag ändrat färgerna för att få en jämn fördelning mellan provlapparna eller för att få en finare färgbalans.

Man lär sig både det ena och det andra av att leta i broderiarkiven. Min favorit av de nya mönstren måste jag nog säga är de ridande gubbarna. Enligt Kulturens samlingar föreställer motivet Holger Danske och Burman till häst. Vilka är då dessa herrar kan man undra! Efter en snabb sökning på wikipedia får jag lära mig att Holger Danske är en dansk hjältelegend och sagogestalt som jag tror är äldre än medeltida men som finns med i olika medeltida sagor och ballader. Enligt legenden var Burman en jätte som dräptes av Holger Danske i ett slag mot saracenerna. Hur spännande som helst! Det är dock något oklart vem som är vem eftersom de är jämnstora. Kanske är det Burman till vänster med den något simplare hatten.

Originalet har det käcka namnet KM:1275 och det skrivs följande om dynan:

En ofärdig gammalpiga i Börrestad" har sytt och märkt denna åkdyna. Den uppgiften finns. Kanske hette hon Hanna Andersdotter. Motivet är exklusivt och föreställer Holger Danske, en dansk sago- och hjältefigur som kommit att symbolisera dansk fosterlandskärlek. 1883 skänks dynan till Kulturen av Carolina Johansson, mor till Kulturens grundare Georg Karlin. 

Den färgglada hjorten  och kransen ligger mig också varmt om hjärtat. Det är något med färgkombinationen och formspråket som bara är så jäkla snyggt.

:: sommarens eskapader i Finland ::

 

Direkt efter det korta på besöket på Österlen åkte vi till min sambos familjs stuga i södra Finland. Här ägnade vi oss åt mer stughäng, cykelturer, slöjdande och jag lärde mig att hugga ved. Att hugga ved alltså. Jäkligt svårt innan jag fått till tekniken men sen - åh vilken grej, roligt som tusan och bra träning när man är sommarslapp som jag och träningen inte blir så ofta som den borde.

 

Vi åkte till Raseborg, en häftig medeltida slottsruin som restes 1370 av svenskar och var verksam ända till Gustav Vasas tid 1540. Fakta som naturgeografen går i gång på är att borgen byggdes på en liten ö i skärgården men landhöjningen (2m) har gjort så att den nu är en del av fastlandet. Mäktiga rundhällar precis som den borgen ligger på runt om i jordbrukslandskapet vittnar om landhöjningen. Jag älskar att besöka sådana här historiska platser där man kan fantisera om allt som skett och försöka leva sig in i hur de hade det på 1300-1400-talen.

En liten promenad bort från Raseborg, genom skog och betesmarker, fanns Forngården ett friluftsmuseum som visade hur en rik skärgårdshemman kunde se ut på 1800-talet. Gården var full av gamla redskap, husgeråd och möbler som alla var välanvända med välbehållna. Jäkligt häftigt! Tjejen som jobbade där blev glad över så intresserade museibesökare och berättade om husets historia och intressanta grejer som fanns i huset.

I stugan stod en tunna som jag tittade en gång extra på och till min stora förtjusning såg att den var uthuggen ur en enda stock med en botten av plankor. Det är ju en skitstor krympburk utbrast jag. Aldrig har jag sett något liknande. Tjejen som jobbade där delade inte riktig min entusiasm, men jag är blir fortfarande impad när jag tittar på bilderna och tänker tillbaka på tunnan.

Karvsnitt på en slev. Tänk att någon suttit och täljt och karvat på sleven och sen kanske gett den till någon han tyckte extra mycket om.

:: Spinnrocken Blåvinge ::

Får jag lov att presentera min nyaste ägodel; spinnrocken Blåvinge. Jag hämtade den i fredags ute på Ekerö utanför Stockolm. Liisa, en kvinna som hade bytt upp sig till en modern spinnrock som ville bli av med sin gamla. Vi fick kontakt på facebookgruppen "Spinnare - Här säljer vi och byter våra saker" och nu har jag alltså tagit över Liisas spinnrock som hon i sin tur köpte på annons innan internetannonsernas intåg här i världen. Liisa hade i sin tur köpt spinnrocken av två systrar i Hammarby i Stockholm vars mormor hade spunnit, så jag gissar att mormorn är den urprungliga spinnerskan. Inspirerad av Hedvigs namngivna spinnrockar gav jag den namnet Blåvinge. Vingen på spinnrocken är i och för sig brun, men man måste ju inte var så petig med detaljer tänker jag.

 Jag hade lite alpacaull och vanlig ull hemma, så jag satte igång att spinna direkt på lördag morgon. Det blev många lärdomar av dessa första timmars spånad i kombination med youtubande, till exempel:
1) Drivbandets spänning reglerar hur vingen och spolen rör sig. Bandet måste vara tillräckligt spänt för att garnet över huvud taget ska snurra upp sig spolen.
2) När man tvinnar ihop garnet till 2-trådigt bör drivremmen vara lite mer spänd än när man spinner de 1-trådiga (singlarna)
3) Man måste hela tiden tänka på hur mycket man trampar i förhållande till hur mycket ull du matar ut eftersom det har att göra med hur löst/hårt tvinnat garnet blir.
4) Utväxlingen, d.v.s. hur många varv vingen snurrar när stora hjulet snurrar en gång är bra att ha koll på när man spinner olika typer av garn, och om man vill veta hur spinnrocken fungerar.
5) Att spinna sitt eget garn på spinnrock är SVINROLIGT och det går så fort jämfört med slända!

Kolla vad underbart sliten trampan är, så nednött att det blivit som en grop i träet.

:: att följa i historiens fotspår ::

I en workshopserie på Historiska museet i Stockholm har jag slöjdat i historiens fotspår. På Historiska pågår just nu utställningen Massakern vid muren – slaget om Visby 1361, och i anslutning till den har museet anlitat föreningen Battle of Wisby 1361 för dessa små kurser. Det var två underbara onsdagar då jag susade på cykeln direkt efter jobbet ner till museet för att först slöjda en slända i medeltidsmodell och nålbindning onsdagen därefter. Jag hade dessutom sällskap av min lika slöjdnördiga kompis Lena, och tillsammans grottade vi ner oss ordentligt i det härliga som workshoparna hade att erbjuda.  Eftersom jag köpte en slända, modell större, tidigare i år så gjorde jag en liten och lätt slända på workshopen. Med en lätt slända kan man nämligen spinna tunnare garn.

Jag provspann sländan på bilden här ovanför, den har ett trisshuvud av lera och en topp som påminner om ett virknålshuvud. Två trisshuvuden och en bennål (för vävning eller nålbindning) som är 1000 år gamla plockades fram ur museets förråd. 

Vi raspade och filade trisshuvuden i täljsten (som man kan köpa i bastuaggregatsbutiker) och täljde själva pinnen i torr lönn. Kolla även Lenas slända. Vi hamnade i slöjdhimlen när vi fick slöjda våra egna redskap. Jag har spunnit en första liten härva på min medeltida slända. Det får inte plats så mycket garn på den lilla sländan, men det är en känsla av eufori när garnet tar form. Den spinner inte lika länge som min stora slända så man får jobba för att hålla den i snurr. Ett stort plus i kanten till de duktiga ledarna.

Nålbindning var temat för den sista workshopen. Nålbindning har jag länge velat lära mig och tro mig, jag har försökt flera gånger men tekniken har liksom inte fastnat trots mina idoga försök framför böcker och youtube. Denna gången känns det helt annorlunda! Pedagogiska och duktiga lärare i kombination med tiden och tålamodet att sitta ner under en längre tid verkar vara receptet på nålbindning. Lena och jag har beställt nålbindningsgarn från Wåhlstedts så nu ska jag banne mig sy mig ett par vantar eller sockor.

För medeltidsnörden kan jag rekommendera Vetenskapens värld som sände ett avsnitt om slaget vid Visby tidigare i år.