:: rösta på samtidsbilden ::

Nu kan man rösta på min bild som en del i tävlingen Samtidsbilden på Stockholms Läns Museum. Temat är vardag, samhällstrend och kommunikation. Rösta genom att klicka dig vidare till fotot.

:: ett statement mot det förkastliga konsumtionssamhället ::

Textil är ett avfallsslag som till stor utsträckning speglar vår konsumtion. 2008 var inflödet av kläder och hemtextil till Sverige totalt 131 800 ton, vilket blir nästan 15 kilo per person. Av dessa går cirka 8 kilo till förbränning, 3 kilo går till välgörenhet och resten lagras (exempelvis i garderober) eller genomgår annan avfallsbehandling (exempelvis via en återvinningscentral). Av det som samlas säljs ungefär 0,3 kilo inom Sverige, resten exporteras eller skänks till välgörenhet utanför landet. Källa: Naturvårdsverket

Efter att ha läst Frida Arnqvist Engström inlägg om #minifashionprotest och textilindustrin väcktes min ilska mot konsumtionssamhället, textilindustrin och vår bristande förmåga att gå från fakta till handling. Jag strävar efter att handla så mycket som möjligt av mina kläder second hand och jag hoppas att de som ser mitt inlägg i debatten får sig en tankeställare och börjar göra detsamma.

:: en annan sorts gatukonst ::

I Kanada hittar man ofta vackert målad gammal reklam på byggnader. Ibland finns det moderna varianter också. När jag var i Kanada förra veckan besökte vi Manitoba Museum, det var skitstort och hade massor med otroligt intressanta utställningar. Vår guidade tur på en timme räckte inte på långa vägar på att få se allt. Hur som helst så hade de en utställning om hur stan sett ut på 1920-talet, en tid då man målade annonserna på väggarna. Jämfört med dagens reklam tycker jag den är både stilren och snygg. Inte en smal kvinna i underkläderna så långt ögat kan nå.

:: svenska män ::

Foto: Folke

Brittas fåglar

Britta Johanson med alias Korsstygnsbolaget skickade mig ett mejl och en fråga. Skulle jag kunna tänka mig att skicka några kartor till henne också, precis som jag gjort till Jag blommar. Och så skulle jag få välja en av hennes böcker i utbyte. Om jag ville! Det är så roligt när bloggen gör att man kan knyta kontakter i verkligheten. Inspirerad av alla hennes broderier på foton, och nu också på kartor har jag redan satt igång med mina korsstygnsfåglar. Tack så himla mycket Britta!

Det smyger ju onekligen in lite grejer då och då som inte rör handarbete här på bloggen, fast jag försöker att hålla de ramarna. Det är väl därför ni läser min blogg(?). Just därför ska jag inte översvämma bloggen med alla foton på gatukonst som jag tog på min Montrealresa, men om du är nyfiken kan du kila in på gatukonst.se. 

:: gatukonst ::

Gatukonst i Montreal. Ju större desto bättre.

Gråt inte över tappad vante / Don’t cry over lost mitten

En mörk kväll i Stockholm smög jag ut och hängde upp säsongens skörd av upphittade vantar. Det är tredje året som jag samlar och hänger upp borttappade vantar. Kolla här och här för Lund och Uppsala. Nu har turen kommit till Stockholm.

68 stycken borttappade vantar. Gråt nu inte över tappad vante, gå och hämta en uddavante på klädstrecket istället. Och snälla lova mig att vara lite mer rädd  om dem i fortsättningen, så sparar du både på miljön och din egen ekonomi.

Don’t cry over lost mitten. My winter project for the third year in a row. Check out here and here in Lund and Uppsala. Now the turn has come to Stockholm.

Affisch-fint / Poster-pretty

För ett tag sen vann jag en affisch hos Ingela P Arrhenius. Jag som aldrig vinner någonting. Vilken lycka! Precis en sådan affisch har jag sett hos Silver&Pulver och blev smått avundsjuk då. Förra veckan kostade jag på den en ordentlig ram (fy vad dyrt det är med ramar). Mina fina affischer från Studio Violet fick också ramar.

I won a poster while ago over at Ingela P Arrhenius. I, who never win anything. Happiness! I’ve seen the poster before at Silver&Pulver and then got slightly jealous. Last week I bought a proper frame for it. My posters from Studio Violet were also given frames.

Och så några nya virkade hjärtgraffiti.

And some new croched heart graffiti.

Lever och frodas / Alive and well

Lever och frodas stod det i ett mms från Hanna, min Uppsala-kompis om vantarna. Mer än frodas skulle jag vilja säga. Att folk fortsätter att hänga upp vantar så här ett år efteråt. Det gör mig stolt som en tupp och funderar (med hybris) – än finns det hopp för mänskligheten.

Alive and well, Hanna, my Uppsala friend texed me about the mittens. More than alive, I would say. I can’t belive that people keep putting up mittens after a whole year. I am proud as peacock and i am thinking (with hubris) – there is still hope for humanity.

Ursäkta skitkvaliteten. Min mobil är inte en såndär modern med appar.
Sorry for the shitty quality. My mobile is not one of those with apps.

- - - - - -

Också i Lund fortsätter vantarna sin stilla tillvaro på sitt klädstreck. Alla mina fina lappar och broderade budskap har dock blivit bortryckta (fy!). Men i gengäld har jag fått en tecknad serie av Alicia 7 år (lilla bilden längst ner till höger) som mer än väl tillgodogör förlusten.

“En gång var det en pojke.
Han tappade sin vante och en mus kröp in i vanten.
Sen kom en groda.
Sen kom en uggla.
Sen kom en mård och en panda.
Sen kom en räv.
Sen kom en karl.
Sen kom en vildsvin.
Sen kom en syrsa.
Och en björn.
Sen sprak vanten.”

Visa fullständigt album

In Lund the mitten continue their silent lives on her clothesline as well. All my notes and fine embroider statements has been snatched (shame!). But in return I have received a small cartoon by Alicia 7 years old (the small photo at the bottom right), which completely makes up for the loss.
"Once there was a boy.
He dropped his mitten and a mouse crawled into the mitten.
Then came a frog.
Then came an owl.
Then came a marten and a panda.
Then came a fox.
Then came a man.
Then came a wild boar.
Then came a cricket.
And a bear.
Then the mitten craked."

Lång hjärtspecial / Long heart special

Alla hjärtans dag är en dag som alla andra. Och jag tycker att man ska visa sina nära kärlek alla dagar på året. Men som pysseltok kan jag inte låta bli att utnyttja denna hjärtans dag. Jag har ingen pojkvän, men mina syskon och en fin vän fick ett tecken till kärlek tidigare i veckan, i form av brev på posten.

Valentines day is a day just like all the others. And I believe that one should show love all days of the year. But as craftimaniac I cannot not use valentines day. I don't have a boyfriend, but my sister and brother and a darling friend of mine had my love sent to them by regular mail earlier this week.









Tack vare Ulrikas tips har jag totalt snöat in på hjärtan denna veckan. Vita skira hjärtan ovan och färgstarka nedanför.

Thanks to Ulrika's tip I've gone nuts on hearts this week. White and delicate hearts above and colorful ones below.






















Hjärtegraffiti Heart graffiti
Jag manar till mera hjärtan på stan.


Kaffekärlek Coffee love

Intresse för tappade vantar / there is interest for lost mittens

Sydsvenskan 6 feb 2010. Foto: Hussein El-Alawi

Lite galet, men kul. Redan samma dag nappade Sydsvenskan på vantarna. Och idag hamnade jag på förstasidan i Lundadelen. Här kan du läsa artikeln >>

Och hoppsan nu kom jag visst ut med både mitt ansikte och namn.

Crazy, but fun. The local newspaper liked my 'lost mitten'-installation. Today I made the frontpage. You can read the article here >>
(blame google if the translation is too weird)

Gråt inte över tappad vante / Don't cry over lost mitten

Kolla vad tråkigt. Det här stället behöver livas upp!
Look at this boring place. It needs to be cheered up!




Så där ja! 52 vantar - det ni!
Now this is more like it! 52 mittens - not bad huh!




MITTEN seeks MITTEN
A meeting place for lost mittens
:: and more ::




"mitten"


"Don't cry over lost mitten"

Detta är vad jag har gjort idag. Under en månad eller så har jag samlat in vantar, 52 stycken uddavantar blev det totalt. Nu hänger de vackert i Lund mellan Botaniska trädgården och Östra Kyrkogården. Jag har mailat till Sydsvenskan och NoN på DN. Vi får se vad som händer (fortsättning följer...)

Vantar hittas oftast på trottoarer, hängande i en buske eller liggandes på elskåp. Jag har för vana att ha en plastkasse med mig i handväskan eller jackfickan när jag går på stan för det är inte roligt att ha en dyngvåt och smutsig vante i handväskan. Man kan med fördel peta på vanten med foten för att försäkra sig om att det är en vante (det har hänt mig mer än en gång att det jag trott var en vante istället var en bit asfalt eller ännu värre en mosad hundbajspåse).

This is what I have been up with lately - I've been gathering lost mittens. 52 lost mittens are now hanging next to the Botanical garden in Lund, Sweden. I have emailed the newspaper about it, let's wait and see what they say (to be continued...)

Mittens are most commonly found on sidewalks, hanging in a bush or lying on electrical cabinets. I have a habit of having a plastic bag with me in my handbag or in my pocket when I'm out walking or on my way to the gym, because it's no fun having a soaked and dirty mitten in the purse. One can usefully kick a little on suspicious objects with your foot to make sure that it is a glove (it has happended to me more than once that what I thought was a glove instead was a piece of asphalt or worse, a crushed dog poop bag).