:: hela hösten och halva vintern ::

Det är så många roliga grejer som hänt under hösten och vintern som jag inte hunnit blogga om. Hösten har varit fylld med både mycket slöjd men också full fart på mitt "daytime job" så att de mesta fotona hamnar på instagram istället för här på bloggen. Här kommer därför hösten och halva vintern som en snabbgenomgång.

I slutet av september gick Peter och jag en kurs i fiskskinnsgarvning på Östergötlands hemslöjd i Linköping. Kursen hölls av Linda Maasing och det var helt fantastiskt häftigt. Gillade mycket!

fiskskinn färgat med fläderbär av Linda Maasing

När september gick över i oktober fick jag besök av kompisarna Ida och Josefine och vi hade en grym slöjdhelg i Stockholm. Tryckte tyg på gatbrunnar, gick på museum, åt långfrukost, gjorde kavelfrans och mycket mer. Slöjd brings people together, så jäkla skoj!

I oktober gick jag även på kurs i påsöm för Anna-Karin Jobs Arnberg. På bilden ovan ser ni hennes fantastiska dräktjacka till dala-floda-dräkten som hon broderat. Med sig hade hon en hel samling gamla tvåändsstickade vantar med påsömsbroderier, den ena mer fantastisk än den andra. Gissa om det spädde på min slöjddröm att sticka och brodera tvåändsstickade vantar. Det var en väldigt rolig kurs men oj så ovant att brodera med mjukt fluffigt garn. Så mycket mer tillrättalagt och förutbestämt hur broderiet ska se ut jämfört med det skånska yllebroderiet.

Senare i oktober hängde jag en kväll bakom kulisserna på Historiska museet där Amica i Historical textiles visade originalen till de medeltida broderade guldskinnstäcken som vi har och håller på att återskapa. Det var en upplevelse utöver det vanliga! Det går inte att beskriva känslan av att se 500 år gamla broderier på nära håll. Man förstår så mycket mer i hur de jobbat när man kan studera detaljerna.

Sen fick min kompis barn och utöver den broderad mössan hon fick så sa jag att jag mer än gärna tog emot beställningar på stickat. När vinterkylan slog till önskade hon sig vantar och sockor. Efter inte så många sticktimmar blev resultatet blev en svensk flagga. Pyttesmå och söta! Sockorna är första tossan av Erika Åberg och vantarna är från Järbo.

I november sydde jag en leoparddräkt till min treårige brorson. Den blev ursöt och jag hoppas ta fler bilder när vi ses i jul. Treåringar brukar inte sitta stilla så värst länge så vi får se hur det går.

November förgylldes även av denna fantastiska keramik som keramikern Åsa Olofsson gjort. Älskar hennes formspråk med rejäla former, knasiga djur och färgerna. Jag åkte till hennes verkstad och fick en väldigt fin pratstund med Åsa. Så skoj att träffa folk på riktigt när eftersom jag följt henne länge på instagram.

I december täljde jag flugsvampar som blev årets tillskott till julpyntet tillsammans med lucian från Lisa Larsson som skymtar i bakgrunden.

Ghibli är antingen ute eller så sover han. Även han påverkas av mörker och kyla. Jag gillar vintern men jag gillar inte att konstant vara trött. 

 Nu har vi nått slutet av höstens och vinterns summering. Igår kväll maskade jag av den näverstickade sjalen i det egenspunna garnet. Den är stor, jättegosig och i femtio nyanser av grått så jag kommer matcha vintern väl. Mer bilder kommer!

Slutligen önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!!

:: spinna garn till näversjal - del 2::

Det märks att hösten så smått börjar övergå i vinter. Mörker, tidsomställningen, pendling och stressigt på jobbet gör att jag är trött som en klubbad säl när jag kommer hem efter jobbet och jag håller mig till enkla handarbeten som kan kombineras med horisontalläge och tv-tittande.

Varje dag swishar det förbi bilder på vackra handspunna garner i mitt facebookflöde i gruppen Spinnare. Mitt egenspunna garn är vare sig välbalanserat eller jämnt spunnet men det är mitt och jag har gjort det själv, och det är jag jättestolt för. Det är lätt att svepas med i att bli avundsjuk på alla andras vackra hantverk och glömma hur mycket tid personerna förmodligen lagt ner för att bli så skickliga.

I ett tidigare inlägg visade och skrev jag om garnet som ska bli en näverstickad sjal. I helgen spann jag färdigt det sista kardbandet och i veckan så tvättade jag alla härvorna. Anledningen att jag kom till skott med att spinna sista ullen är att Maria Gustafsson ska ha en kurs i näverstickning på Slöjd Stockholm nästa vecka. Ett sådant bra tillfälle att lära mig tekniken näverstickning vill jag förstås inte missa.

Tyvärr har jag bara 350 gram garn så jag hoppas verkligen att det kommer räcka till en sjal. Annars skulle jag bli väldigt snopen.

:: sjalen av obestämbar färg ::

Efter sommarens långvandring var jag sugen på att starta upp ett alldeles nytt projekt. Det var ett snabbstickat projekt på grova stickor som blev klart på en vecka.

Precis som det svartvita garnet jag spinner så kommer ullen i denna sjalen från Botany lap waste. Det är knappast en färgkombination som jag skulle välja själv men det är roligt att bli utmanad i färgval. Lika obestämbar i färg som en oljekula i barndomens kulpåse.

Eftersom jag spunnit garnet själv så växer man liksom fast vid färgen och börjar gilla den i takt med att garnet växer fram. Garnet har värmt garnlådan (kolla inlägget för att se hur kardbandet) ända sen december 2014 så det var sannerligen på tiden att jag stickade något av det. Den knallrosorange sjalen i samma modell är en riktig favorit och jag tror att denna kommer värma lika gott.

Mönster: Julsjal av Garnomera.
Stickor: 6 mm
Garn: Spunnet av mig, kardband från  World of wool.

:: spinna garn till näversjal ::

Sen några veckor håller jag på att spinna garn med målet att sticka en sjal i tekniken näverstickning. Det är en teknik som jag länge velat testa men aldrig kommit till skott. 

Mina  egenspunna garner är ojämna och dana men det blir bättre och bättre för varje gång jag spinner. Det är häftigt att bli bättre på att kontrollera garnets utseende. Kardbandet är halvblandat där det går att dela upp delar av ullen i svart, vit och grå. De delar som består av blandkardad vit och svart ull spinner jag tillsammans med det grå. Slutresultatet blir att varje härva är melerad vit-grå-svart eftersom jag delar upp kardbandet och sedan spinner vit-grå-svart-svart-grå-vit.

Eftersom ullen kommer från en påse med Botany lap waste från World of wool, en påse med gott och blandat, så vet jag inte riktig vad det är för ull. Eftersom fibrerna är väldigt tunna, fina och lättspunna skulle jag gissa på blue faced leicester uppblandat med högglansigt silke som gör blandningen alldeles fantastiskt vacker. 

:: handspunnen sjal ::

Semestern spenderades vandrandes i svenska fjällen under hela nitton dagar. Väl hemma var jag lugn som en filbunke och allt kaos som vanligtvis snurrar i huvudet var som bortblåst. Alla idéer på handarbete som samlades på hög i huvudet och orsakade känslan av att tiden inte räcker till var nu helt borta. Önskar att jag alltid kunde känna så här!

Efter att ha klappat på flera av mina garner och rotat i tyglådor föll valet på att starta upp ett alldeles enkel sjalstickning i garn som jag spunnit själv. Enklast möjliga och obestämbar färg likt en oljekula i barndomens kulpåse.

:: Kolla! Jag har stickat en kofta av garn som jag spunnit själv ::

Förra helgen hade jag besök av Emelie och Josefine som jag lärt känna via instagram. Fantastiska internet som för likasinnade människor samman! Vi gick på Syfestivalen tillsammans, träffade ännu fler blogg- och instagramkompisar på själva mässan, åt god mat, pratade massor och handarbetade så klart. Josefine och jag hade bestämt att vi både skulle ha på oss Charlotte cardigan, det var vi ju tvungna att föreviga på kort.

Jag har  Josefine och resten av Stickkontaktgänget att tacka för att de startade Charlotte-KAL:en så att jag kom igång att sticka med mitt egenspunna garn. På Stickkontakt kan du se bilder av syfestivalen och en underbar bild på oss som har Charlottekoftorna på oss - tre gula koftor och så min grönblå. 

Det är magiskt att ha på sig en kofta av garn som jag spunnit själv, den är så himla mjuk och väldigt varm. Jag är nöjd med hur djup den gröna färgen är tack vare att den är spunnen med två olika gröna nyanser . På ett ställe under bysten kan du se  en smal mörkgrön rand; där består garnet av endast den mörkare av de gröna nyanserna.

Det mesta av garnet spann jag i maj 2015, men jag fick spinna ytterligare garn för att det skulle räcka hela vägen. Ullen köpte jag på World of Wool och det är BFL, Blue Faced Leicester, som jag hört är lätt att spinna för nybörjare. När jag premiäranvände koftan på Syfestivalen höll jag på att koka över av värmeslag i koftan, Fast den inte är så tjock så är den väldigt varm. Syfestivalen är ju full av garnexperter så Anna på Dandelion Yarns förklarade för mig att BFL är varmare än merinoull.

Koftmönstret är utan fickor men likt de flesta andra i KAL:en inspirerades vi av Garnomeras Charlotte och la till fickor. Om jag minns rätt så är mina fickor 20 m breda och sitter 15 m från sidan och är stickade så här med ljusgrönt kampes.

Garn: egenspunnet Blue Faced Leicester. Koftan väger 547 g (inkl fickor stickade i kampes 2-tr)
Mönster: Charlotte Cardigan
Stickor: 4mm till kroppen och 3,5 mm till mudden

:: koftan Charlotte - en lägesrapport ::

Koftan Charlotte är snart klar att invigas och användas men i det här inlägget får ni inte se den färdiga koftan utan processbilder. När jag hade kommit så långt på kroppen som man kan se på bilden ovan så fick kroppen pausa ett tag. Eftersom jag inte visste hur långt det egenspunna garnet skulle räcka så kändes det viktigare att ha fullängdsärmar än några centimeter kortare på längden. Josefine i Stickkontakt har hetsat och promotat att sticka båda ärmarna samtidigt så jag kände mig lite hjärntvättad och testade det för första gången på Charlotte. Fördel: båda ärmarna blev klara samtidigt, väldigt peppigt. Nackdel: Min långa knit-pro-kabel var borta så jag skarvade ihop två = bökigt eftersom det är en hel massa dragande av kabel.

När ärmarna var klara kunde jag tryggt sticka vidare på kroppen. Att sticka varv efter varv med rätsticking har passat mig utmärkt under september och oktober eftersom kvällstrött Elin som haft många intensiva veckor med flera resor både privat och i jobbet bakom sig under hösten. Koftan har fått följa med på miniturné i Sverige med besök i Luleå, Umeå, Göteborg och säkert fler ställen som jag nu har glömt.

Det är fascinerande att se ränderna växa fram. När jag planerade garnet höftade jag till kardband av ungefär samma längd som jag spann i en bestämd ordning så att samma färger alltid skulle hamna i samma ordning. I efterhand har jag lärt mig att det kallas fraktalspinna. Mina ränder blev dock helt ojämna eftersom jag inte mätte så noggrant plus att jag inte spinner särskilt jämnt. Så här i efterhand är jag rätt nöjd med att färgerna och tycker att det är snyggt med de knasiga färgskiftningarna.

Nästa helg är det syfestival i Stockholm och då har Josefine (som också med i Charlotte-KAL) och jag bestämt att koftorna ska vara klara så att vi kan ha dem på oss där. Det kommer bli fina fisken!

:: jag stickar koftan Charlotte i egenspunnet garn ::

 

Oj vilken pepp! Jag stickar stickar koftan Charlotte i egenspunnet garn.

Det hela började med att podden Stickkontakt drog igång en Charlotte-KAL. Som jag skrev i förra blogginlägget så var målet med spinnandet av det grönblå garnet att sticka en kofta, det har varit en dröm ända sen jag lärde mig spinna våren 2014. Problemet har hela tiden varit att jag spunnit så pass små mängder garn att det inte riktigt gått att sticka något vettigt av det. Eftersom jag aldrig kom till skott att sticka i garnet jag spunnit så avtog också spinnandet för mig. Drygt 300 g spann jag av det blågröna och hade tänkt spinna upp all ull jag köpt men så kom något annat emellan och garnet blev liggandes tills härom veckan. Den orangerosa rätstickade och handspunna finsjalen blev jag så nöjd med att jag faktiskt bestämde mig för att hänga på att sticka Charlotte i KAL:en eftersom även detta plagg är rätstickat. 

Först var jag tvungen att spinna mer garn! Det är långt ifrån optimalt att ha över ett års mellanrum när man ska spinna likadant garn och det märktes när jag tvinnade ihop härvan att det var för löst spunnet. Förhoppningsvis märks det inte så mycket i slutändan, det var ju inte direkt så att de första 300g garn jag spann var jämna.

 I fredags stickade jag en provlapp. Trots att mitt garn är tunnare än vad som anges i stickbeskrivningen så stämde antalet maskor per 10 cm ganska bra trots den mindre stickstorleken (jag stickar ganska löst). Antalet varv måste jag däremot korrigera för i mönstret. 

Resten av helgen har jag spenderat i soffan - intensivstickandes. Jag har varit lite nojig för hur ränderna skulle bli och på det stora hela undrandes om jag överhuvudtaget kommer vilja använda en så pass knasig kofta. Så här på bild tycker jag inte att den blir så snygg men den är superskoj och mysig att sticka. Så jäkla coolt att sticka en kofta i egenspunnet garn, jag är liksom helt lyrisk i hela kroppen!

Jag har just delat av kroppen och ärmarna så de långa varven är avslutade så nu är det bara att tuta och köra med rätstickning. Majoriteten av de andra i KAL:en stickar fickor på koftan, en detalj som inte ingår i mönstret men som Garnomera la till när hon stickade sin. Här finns beskrivning på hur hon gjorde fickorna.

:: den välfyllda handarbeteskorgen ::

På Hemslöjden i Skåne köpte jag mig en alldeles ny och välgjord korg som är flätad i hassel och gjord av korgmakaren Jan Johansson. Jag har länge drömt om att köpa en korg till mina pågående handarbeten tidigare mest förvaras i olika påsar på golvet nedanför soffan. Nu är korgen redan fylld av färdiga,  nästan färdiga och pågående projekt. 

En sockstickning har jag nästan alltid på gång eller som mellanprojekt. Med på bild är också strumpstickshållaren som jag täljde häromåret men som nog inte fastnat på bild förrän nu. Jag har härmat en strumstickshållare som min mamma köpt på en marknad, tyvärr vet jag inte vad slöjdaren som gjorde den hette.

I korgen ligger de nålbunda och broderade vantarna som är praktiskt taget klara tillsammans med islandströjan som jag stickar några varv på då och då. Det enda som saknas på de nålbunda vantarna är den virkade kanten nedtill, det är hög tid att fixa färdigt dem!

Det mest aktuella projektet är dessa rosenmönstrade vantar som Peters mamma ska få i 70-årspresent när hon fyller år nu i september. Jag har stickat, repat upp, fixat och trixat en hel massa med mönstret men mer om det i ett eget inlägg senare. 

Sist ut bland mina pågående projekt är att kompletteringsspinna garn så att garnet jag spann i maj 2015 ska räcka till att sticka en kofta. Detta mina vänner är ett projekt som tumlat runt i mitt huvud väldigt länge. Det var superskoj att spinna garnet och jag älskar färgerna men det har varit svårt att visualisera en färdig koftamodell som funkar med tanke på de långa färgflotteringarna och det egenspunna (och därmed ojämna) garn. 

När tjejerna i podcasten Stickkontakt drog igång en Knit-A-Long med den rätstickade koftan Charlotte fick jag en plötslig aha-upplevelse att den skulle vara en bra modell för det egenspunna garnet. Jag har tidigare stickat en rätstickad sjal i garn jag spunnit själv så jag vet att rätstickat funkar bra tillsammans med det ojämna garnet. Jag har ingen aning om stickfastheten på garnet men hoppas att det är någorlunda med det som rekommenderas för koftan. Jag är väldigt pepp så jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer bli bra eftersom det blir min första kofta i egenspunnet garn (ett tidigare koftförsök är preskriberat och har åkt i soporna). Nu måste jag bara sticka färdigt rosenvantarna innan jag får spinna vidare.

garn som jag spann för drygt ett år sedan