:: krympburksträning ::

Små krympburkar täljde jag när jag kommit tillbaka till stugan efter vandringen. Skedkniven hade jag lämnat hemma men till sådana här små gick det fint att bara använda vanlig täljkniv. Jag täljde och täljde tills min ovana hand fick blåsor. Det sägs ju att man ska tälja hundra skedar innan man har van hand, övning ger färdighet, som det brukar heta. Nog märktes det att jag fick mer och mer snits ju fler jag täljde, men ändå känns det som jag har mycket kvar att lära. Tanken är att burkarna ska få lock också, men det har jag aldrig förr gjort så jag måste nog samla lite mod innan jag ger mig på det. Och köpa bra verktyg som kommer att behövas. Japansåg, yes!

 

Trots att jag mycket väl vet allt det där, att man måste öva för att bli bra på något, så blir jag ändå himla frustrerad när jag inte hittar träets fiberriktning och hur kniven ska skära för att få en jämn snygg yta. Väl hemma i Stockholm igen plockade jag upp det senaste jubileumsnumret av Hemslöjd eftersom jag inte tagit mig tid att läsa alla artiklar än. I en av artiklarna läser jag något förvånat några tröstande ord av bildhuggaren Bengt-Erik Nilsson.

- Se till att ha vassa verktyg

- Ha inte alltför stor respekt för träet. Våga skära! Det är det enda sättet att lära sig hur fiberriktningarna går.  

- Om det går sönder: bli inte arg

- Träet bestämmer. Anpassa dig!

- Alla goda ting är trä! Lycka till! 

Jo, jag förvånas faktiskt över mig själv eftersom jag brukar tycka att sådana här tips som kommer i artiklar är pjoskiga. Tydligen inte när de levereras med sån tajming och när jag behövde höra det som mest. Jag fnissar till över min egen reaktion och tänker att jag mår bra av att tröstas av sånt som *en sida av mig* brukar betrakta som floskler.