:: verum hälsofil goes yllebroderi - den färdiga dynan ::

Kolla, nu är det helt klar; mitt verumbroderi. Eller nja faktiskt inte riktigt färdig eftersom jag ännu inte sytt dit mitt namn, årtal och så vill jag så klart brodera in illustratören Maja Stens namn. Måste klura lite till på hur jag ska lösa det. Maja Stens uttryck, form och färg är precis så som jag älskar och det tycker jag märks för visst passar den in i kuddsamlingen i min soffa!

Dynan har faktiskt varit klar ett tag men jag har dragit mig lite för att blogga om den eftersom jag ville vara på rätt sorts humör för att skriva om den. Jag blir lite ledsen när jag ser tillbaka på en del blogginlägg om alster som jag är jättenöjd med. Varför är jag ledsen? Jo för att jag skrivit så lite. Varför bredde jag inte på och beskrev mycket mer om det jag skapat. Ibland tänker jag att jag ska gå tillbaka och fylla på med mer uttömmande beskrivningar om hur jag tänkt och gjort. Just därför ville jag vara på rätt humör för att beskriva allt sådant som jag saknar i en del av mina inlägg.

Yoghurtburkens text broderade jag med lingarn

På många sätt har den här dynan varit lättare att brodera än de gamla yllebroderimönstren. Dels för att det är ganska få färger och få färger gör att man kan köra på. Det blir färre trådar att fästa och större ytor att fylla där man bara kan låta nålen flöda. En annan anledning har också varit att broderiet varit ovanligt mycket lustfyllt, eftersom jag tycker så himla mycket om lodjuren, då gick det liksom extra fort. En stor del av arbetet när jag broderar mönster som jag ritat själv går ut på att välja färger till broderiet. Då väljer jag först ut ett gäng färger som jag vill ha med och sedan balanserar och väljer jag efter hand vilka färger som ska användas. Det tar tid, ganska lång tid faktiskt. I detta verumrbroderiet råkade det vara så att jag hade de perfekta garnfärgerna hemma i stashen som matchade nästan exakt de färgerna som Maja Sten hade i illustrationen.

Broderiet är ungefär 50x30 cm och hela dynan är ungefär 60x60 cm. Hela broderiet är praktiskt taget gjort med 4 stygntyper: ensidig plattsöm, schattérsöm, klyvsöm, stjälksöm. Det är smått fantastiskt att man kan skapa så mycket variation med så få stygn. Det måste vara därför jag aldrig tröttnar på broderi i allmänhet och yllebroderi i synnerhet. Jag har liksom inget behov av att utforska nya och   komplicerade stygn eftersom jag kommer så långt med de allra vanligaste och mest basic stygnen.

I ett försök att ta en serie himla tjusiga och våriga foton lades kudden på gräset under häggen, men mest ser det ut som att det just kommit en hagelstorm.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så jobbade jag mycket med att lägga stygnen så att de följer pälsen. Sådana detaljer kan jag ägna mycket tid åt. I skånskt yllebroderi sägs ofta att man inte ska sprätta när något blir knas utan man ska köra på. Det oregelbundna och operfekta är en del av uttrycket. Ibland följer jag det arbetssättet men oftast gör jag nog tvärt emot, det vill säga sprättar när det inte blir som jag tänkt eller att magkänslan säger stopp.

Det var svårt att välja baksidestyg. Traditionellt sätt brukar baksidan på gamla skånska dynor vara randiga, mönstrade och återbrukade. Det är fantastiskt fint att använda gamla bolstervar men just till denna kudden passade inget av de gamla bolstervaren så det fick bli senapsgult kläde istället. Innerkudden är Engmo dun som jag köpt på Tygverket i Stockholm. Engmos dun kommer från skandinaviska fåglar och det känns väldigt skönt att veta.

Jag är så himla himla nöjd med dynan framför allt för att den var så rolig att göra och den blev liksom bättre i verkligheten än hur den såg ut i huvudet när jag fantiserade om den. Hur coolt är inte det?! TACK Verum för att ni göra så snygga reklamer!

ps. Jag vet. Egentligen är det Verum hälsoyoghurt men hälsofil klingar bättre eftersom jag vant mig vid det efter tv-reklamen så det är roligare att säga.