:: nålbundna finvantar med fåglar :

Om jag snöat in mig på vantar de senaste månaderna undrar ni? Japp det har jag! Inte för att jag behöver ett till par vantar, mina första nålbunda broderade vantar bär jag fortfarande med stolthet när jag söndagspromenerar, men det är så roligt att nålbinda och brodera. Trogna läsare kommer kanske ihåg mönstret som jag ritade till vantarna och ser att jag inte riktigt följt mönstret.

Jag kan avslöja att jag fick något av en existentiell kris när jag broderade dessa. Efter att jag ritat mönstret la jag nämligen upp en bild på det på instagram som fick massor med likes. Det var som att jag jinxat mig själv för efter det kändes ingenting bra. Mönstret var alldeles för detaljerat med en massa småpill i förhållande till garnet och vantarna, alla färger jag testbroderade kändes fel så jag repade upp, testade igen och igen. Till historien hör också att det stapplande broderiet gjordes samtidigt som jag hade kurs i just yllebroderi vilket bara förstärkte jinxen. Efter mycket om och men trillade färgpoletten ner och jag fick den där braiga känslan i magen av att färgerna träffat rätt. Lika underbar känsla varje gång, fast extra skönt när man kämpat med dem. Fördelen med att rita sina egna mönster är så klart att man också kan ändra dem!

Nästa par vantar är redan nålbunda och väntar på att valkas, de är raka i modellen och garnet är Ullcentrums 3-trådiga garn. Det ska bli spännande att se skillnaden efter valkningen mellan Wålstedts och Ullcentrums garn.