:: Abisko när det är som vackrast ::

När den förra resan i augusti med fältarbete i Abisko kändes jobbig med motgångar och lite ensamhet så är den här septemberturen tusen gånger bättre. Så här på säsongens tredje och sista fältomgång har fått rutin på mätningarna och jag känner mig säkrare på min sak. I tiden mellan resorna har jag hunnit gå igenom en del av datan från mätningarna och sett att allt ser bra ut. Hösten är härlig och vädret växlar mellan kyligt, solvärme, dimma, regn, hård blåst och lite mer solglimtar.

I augusti fick jag tips från en naturfotograf om hur man ska tänka komposition, redigering, råformat och andra kameranyttigheter. Jag försöker ta till mig de nya kunskaperna och går på små fotoexpeditioner medan mätningarna pågår. Väl hemma experimenterar jag i Lightroom och oh-ar över hur man kan rätta till misstag som gjort och hitta det där lilla extra och vackra i bilderna.

Efter nästan en vecka här i Abisko är det dags att avsluta arbetet idag, plocka in dataloggrarna som samlat in data åt mig hela sommaren. Imorgon åker jag med tåget till Kiruna, vidare med buss till Nikkaluokta därifrån vandrar jag de 24 km till forskningsstationen i Tarfala. Där stannar jag bara en dag för att paketera ihop vattenprover och sådant innan jag vandrar tillbaka ner till Nikksluokta igen och åker hem till Stockholm. 

Det är lätt att glömma bort hur långt norrut Abisko ligger. Nu har det gått så pass lång tid att jag glömt bort allt det där som jag inte visste innan jag kom hit första gången. Mellan tummen och pekfingret på fotot sitter en nål som markerar Abisko, nära norska gränsen och nästan längst väster ut på den 7 mil långa Torneträsk (Sveriges andra djupaste sjö). Första gången jag åkte hit hade jag inte alls koll på att det faktiskt är en liten by här, där cirka 100 personer bor året om. Det finns två tågstationer, en forskningsstation och en STF-turiststation. Norrmännen vallfärdar hit för att köpa mat på den smått exotiska Lapporten Supermarket (dvs kött, kött, godis, läsk).